Vi ses vid horisonten
Furu, oljehärdad board, plexiglas, LED-belysning och syntetiskt rep
Omöjligheten i titelns uppmaning ger en poetisk underton. Horisonten kan vidgas, närmas och skådas, men aldrig nås. Trots detta är det denna plats som får konstnären att känna sig mest som hemma; vid havet i närheten av Hållnäs.
Hon dras till vatten, ljus och reflektioner och detta utgör en stor del av hennes verk. Den inramade gungan blir till symbol för leken, rörelsen och friheten – fångad som i ett foto. Själva ramen speglar formen av en vattenvåg och ljusreflektionerna för med sig en sorts romantik till de arkitektoniska elementen, besläktade med skaterampen intill.
Verket, som är djupt personligt, handlar om döden, om det sköra och det starka, det lättsamma och det allvarliga. Mest handlar det kanske om livet.
Konstnären undersöker minnet och platsen. Kanske är den egentliga minnesplatsen helt enkelt den plats där vi kan närma oss de vi inte längre har i livet eller de vi för tillfället inte kan vara nära. Den plats där vi finner tröst och styrka. För konstnären är minnesplatsen vid den mest avlägsna punkt ett öga kan nå, där hav möter himmel.
